Den andra halvan av namnet
Samlingen: vad Primuseums antikviteter faktiskt är
Primus, fotogenköket som startade det hela för drygt trettio år sedan, och de över 3 000 föremålen från det rioplatensiska livet som följde med upp på hyllorna.
Se Primuseum-biljetter på GetYourGuide ↗Varifrån namnet kommer
| Vad som står på hyllorna | Ungefär hur mycket |
|---|---|
| Primus fotogenkök, samlingens startpunkt | Omkring 300 kök |
| Café- och barinredning räddad från olika platser runt Montevideo | Möbler, skyltar, inredningsdetaljer |
| Vardagliga hushållsföremål | Flaskor, fat, lampor och mycket mer |
| Samlingen som helhet | Fler än 3 000 föremål |
Ett namn byggt på ett kaminmärke
Primuseum" är en sammanslagning av "Primus" och "museum". Primus är ett svenskt märke för fotogenkaminer och värmekaminer, en gång vanliga i hem, kaféer och på arbetsplatser i hela Sydamerika innan elektriska och gasdrivna apparater tog över i mitten av 1900-talet. Restaurangens samling omfattar omkring 300 av dem, i en rad olika storlekar och modeller — föremålen som hela verksamheten byggdes kring, och fortfarande anledningen till namnet även om de nu utgör en liten del av allt som står på hyllorna.
Tre decennier av samlande
Samlingen tillhör familjen Mazzoni, som började med Primus-kaminerna för mer än tre decennier sedan och fortsatte att bygga på den — inte som ett formellt museiförvärvsprogram med intendent och katalog, utan så som en familjesamling tenderar att växa, föremål för föremål, dödsbo för dödsbo, tills den fyllde en herrgård. Den informella, ackumulerade känslan är en del av det som gör att den framstår som en riktig samling snarare än en temainredning gjord för restaurangen.
Huset i sig är en del av samlingen
Byggnaden är från 1870, i hörnet av Pérez Castellano och Washington i Ciudad Vieja, Montevideos gamla stad — av en slump samma decennium som Tannat, druvan som nu serveras till middagen, först anlände till Uruguay från Frankrike. Det är en äkta 1800-talsherrgård från Río de la Plata-regionen snarare än en temarestaurang byggd för att se ut som en; rumshöjden, de ursprungliga golven och fönstrens proportioner är en lika stor del av atmosfären som något som faktiskt står på hyllorna.
Vad som faktiskt hänger på väggarna du kommer att sitta under
Bortom spisarna: möbler, emaljskyltar och inredningsdetaljer som räddats från historiska kaféer och barer i Montevideo, plus vardagsföremål – flaskor, fat, lampor, klockor och husgeråd – som spårar det vanliga rioplatensiska hem- och kafélivet snarare än fin konst eller museivärdiga antikviteter. Det framstår mer som en mycket stor, mycket tät vind än en kurerad utställning, vilket är precis poängen: det är ett vittnesbörd om hur människor faktiskt levde, drack och lagade mat, inte en samling ihopsatt för att imponera.
En privat samling, inte ett offentligt museum
Det finns ingen separat dagsbiljett för att besöka samlingen i sig – lokalen öppnar torsdag till söndag från 20:30, för middag och show, och det är då du ser den. Betrakta den som en del av middagen snarare än ett museum du skulle kunna besöka på egen hand tidigare under dagen; om det är viktigare för dig att bläddra bland antikviteter i dagsljus än tangokvällen, är detta inte sättet att göra det i Montevideo, och Ciudad Vieja har andra, mer konventionella museer som håller vanliga dagöppettider i stället.
Vad du bör lägga märke till vid ditt bord
Med över 3 000 föremål utspridda i rummen är det värt att faktiskt titta på det som står på hyllan närmast din egen plats i stället för att försöka ta in hela samlingen på en gång, vilket ändå inte riktigt är möjligt under en middag – en lampa, en uppsättning flaskor, en gammal kaféskylt bär var och en på en liten, specifik historia, även om restaurangen inte märker ut varenda en så som ett formellt museum skulle göra.